Det är L'Estradska man ska gå på, enligt mina kära bloggläsare iallafall. Ni har lite dålig smak, men annars så är ni söta.

Jag har bakat en äppelkaka åt min mamma. Jag önskar att folk inte skulle hänga upp sig så mycket på hur jag ser ut, hur jag klär mig, vilken musik jag lyssnar på eller vilket schampo jag använder. Jag önskar att de istället såg det som var relevant.Jag är inte skapad för den här cyniska världen.

Jag känner att jag har kommit in i en produktiv period. Det här är mitt tredje inlägg på en timme, och fler lär det bli. Den här bloggen är mer än bara en show-off för mig, den är ett sätt att andas på. En ventil för mina känslor. Ska snart sätta igång med min engelskaanalys av USA. Vi har fått i läxa att välja ett engelskspråkigt land att skriva om (på engelska alltså), och USA kändes som ett självklart val för mig. Detta land som jag har en så komplicerad relation till.Som den lilla kommunist jag är så känner jag ofta ett starkt hat mot USA och landets sätt att styra över alla andra. Amerika är utan tvekan det största hotet mot världsfreden. Genom sitt "krig mot terrorismen" har de än en gång bevisat att de bara gör mer skada än nytta. Att de inte alls är ute efter fred, utan att de för krig av rent kapitalistiska skäl. Men som den lilla amerikan jag faktiskt är (min farmor var född och uppvuxen i Boston, Massachusetts, och det var först i vuxen ålder som hon flyttade till Sverige. Min pappa var amerikansk medborgare tills han var 12 år) så känner jag en kärlek till USA. Till människorna, kulturen och atmosfären. Har man aldrig varit i USA så kan man inte förstå den särskilda "stämningen" som finns i landet, mentaliteten bland folket. Visst finns det en hel del rednecks och allmänna puckon som finner lösningen till de flesta konflikter med den enkla meningen "We'll nuke'em", men där finns också miljoner av underbara, karismatiska människor som inte röstade på Bush, som inte stöder alla de krig som landet startar utan egentlig anledning. Man skulle kunna beskriva min hatkärlek till USA som att bli våldtagen av någon man älskar. Som ni kanske redan har förstått så är detta väldigt förvirrande. Det får mig att ifrågasätta mig själv och mina åsikter dagligen. Nu är det bäst att jag börjar med min analys, så att jag inte blir sittandes här hela dagen.

Om jag föllSkulle du ta emot migOm jag blöddeSkulle du hela migOm jag grätSkulle du trösta migMen aldrig att du skullevåga skrapa lite på fasadenOch se vad som finns Under skalet av självbehärskningAldrig att du skulleLåta tryggheten rasaförsvinnai ett moln av lögnerFör när jag faller inombordsFaller ned i avgrundenFinns du inte därFör när jag blöder inombordsBlöder av saknad och svekFinns du inte därOch när jag gråter inombordsGråter tills jag dränksFinns du inte därDen dolda smärtan är den störstaOm du bara ville se

Fem saker som gör mig glad just nu:1. Att få sova så länge jag vill2. "I Just Don't Know What To Do With Myself" med The White Stripes.3. Glass4. Julstämning5. Mina betygFem saker som gör mig ledsen just nu:1. Att min farmor dog i somras2. Krig3. Alliansen4. Miljöförstöring5. Mänskligt lidande

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så har jag, både inuti och utanpå, förändrats väldigt mycket på sistone. Här kommer en kort resumé av det senaste året utifrån ett Johanna-perspektiv:Höst '05Intressen: Grönan, smink (!), flumma runtStil: Mainstream fjortis som inte lyckas smälta in helt pga galen frilla som jag ärvt av min käre fader. (Tack så jävla mycket, farsan!)Vår '06Intressen: Sitta vid datorn, klaga över hur tråkigt mitt liv är, shoppaStil: Liten förbättring stilmässigt, men fortfarande väldigt osnygga kläder som inte passade mig som person. Typ extremt urringade linnen och skittråkiga koftor.Sommar '06Intressen: .......Stil: ........ (det är ju sommar for fucks sake)Höst '06:Intressen: Musik, kultur (hahahahahaha), filosofia, psykologi, börjar intressera mig lite mer för skolan också.Stil: Wannabe poppartant med second hand-scarfs och örhängen som min morsa hatar av den enkla anledningen att de kommer från 80-talet. Lite mer påklätt än tidigare, lite mer genomtänkt. Lite mer jag, helt enkelt.Man skulle kunna säga att jag äntligen har hittat min stil. Jag tror att det har att göra med att jag har hittat mig själv, eller iallafall accepterat mig själv som person. Jag har nu insett att jag aldrig kommer "vara en i mängden", och det känns både skönt och lättande att jag kommit till insikt med det. Nu kan jag sluta att försöka var någon annan och istället bara vara mig själv, den person som jag skulle ha varit redan för flera år sedan. Det pratas väldigt mycket om "tonåringars identitetskris", och för några år sedan så skrattade jag bara rått åt det och sa för mig själv att jag, jag skulle minsann aldrig bli någon förvirrad pubertetsråtta. In my face, kan jag säga nu med facit i hand. Eller är det verkligen the final facit? Hur kan jag vara så säker på att min "identitetskris" verkligen är över nu, att jag hittat svaren på mina frågor kring mig själv och min existens? Kanske sitter jag om två år och skrattar rått åt just det här inlägget. Med Gucci-väskan i ena handen och kreditkortet i den andra. Ryyys.På något sätt så känner jag inom mig att faktiskt äntligen har träffat rätt, att jag letat mig igenom labyrinten av tankar, frågeställningar och ideal, och längst därinne hittat det som är just jag. Jag har börjat att förstå hur det är jag tycker, tänker och känner, och att ingen annan i hela världen kan påverka det förutom jag själv.Det här blev ett väldigt långt och djupt inlägg. Som ni kanske märker så har jag grubblat en hel del under en ganska lång tid. Vissa gånger har jag varit nära att ge upp i sökandet efter mig själv. Vissa gånger har jag velat göra slut på alltihopa bara för att slippa förvirringen och kampen inom mig. Men nu i efterhand kan jag känna mig väldigt tacksam för att jag aldrig gav upp. Att jag inte lät mig övervinnas (av mig själv..?). Under resans gång har jag lärt mig hur jag ska hantera framtida svackor och motgångar. Jag är min egen psykolog. Jag hoppas att alla andra också kommer till insikt någon gång i livet och upptäcker vad som är anledningen till att just dom existerar.Puss

Jag skrev ett jättelångt inlägg, men så råkade jag trycka bort det. Fyfan vad jag är klantig. Okej, det här inlägget ska inte handla om mina PMS-aggressioner över nån liten skitsak, så nu tänker jag inte mer på det.Idag har varit en ploj dag. Att nånting är "ploj" betyder att det är både roligt och soft. Jag och min brorsa är mästare på att säga "ploj". Vi har den rätta tekniken. Man måste liksom låta både överraskad och glad på samma gång. Som när man öppnar ett paket som man fått av nån boring släkting, och så visar det sig att det är värsta presenten. Den känslan måste man förmedla i tonfallet!Ojoj, jag känner att det här inlägget is going down into the valley of flum. Nu får jag skärpa mig.Som sagt, dagen har varit ploj. Jag har köpt en Calvin Klein-BH, och dessutom har jag köpt nytt garn så att jag kan sticka en halsduk. Sticka är very, very ploj. Jag har förvandlats från fjortis till tant på typ ett halvår. Kanske ska skriva ett lite mer förklarande inlägg om det senare. The evolution of Johanna, part 1.

Jaa nu är det december! Det är verkligen den mysigaste månaden på hela året. På söndag ska jag gå på julmarknad med min mamma, och det ska bli jätteroligt för jag älskar lite gammaldagsa grejer. Jag har en liten tant inom mig. Min mormor är min idol. Mormor for life.Puss & Kram