När jag går in i porten till mitt hus så måste jag alltid slå på väggen innan dörren stängs. Jag är knäpp.

Just nu känner jag mig helt tom på känslor. Inte glad, inte ledsen, inte arg, inte någonting. Jag är känslomässigt lobotomerad för tillfället. Och det är skönt faktiskt. Jag behöver leva i ett emotionellt vacuum under en tid framöver för att få en chans att återhämta mig. Återhämta mig från den här hösten, som har inneburit många saker men inte nödvändigtvis bra saker. Återhämta mig från hela mitt liv, som mest har bestått av motgångar. Jag behöver sväva runt där i vacuumet en tid, slippa tänka, slippa känna. Slippa vara jag.

Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Men jag ska inte. Kanske.

Nej fan, här kan jag inte sitta hela dagen. Jag ska ju läsa, på uppdrag från skolan. Urk.

Jag vet att jag är hästnörd men det är sån här kärlek jag behöver just nu. Jag behöver krama någon. I kväll ska jag krama beauty extra mycket även fast hon bits och luktar illa.

Ånger.Så jävla onödigt. Nu börjar jag om. Glömma, lägga bakom sig, se framåt. Hoppas.