Jag, Anders och Mikaela på dagis. Jag vill vara liten. När man var liten var allt fint och snällt och lyckligt. Blev man ledsen så var det bara att gråta lite så kom det genast någon och tröstade. Men nu? När man är 15 år så funkar det inte att gråta när man är ledsen, för det kommer ingen och tröstar en. Istället blir man sedd som en wannabe-nånting som bara vill ha uppmärksamhet. Så får man höra att man är en "typisk tonåring" och att "det känns lite jobbigt just nu kanske, men det gör det för alla i din ålder, det går över snart ska du se". Men när man fått höra det där i tre år, när man hela tiden fått falska löften och förhoppningar om att det snart ska "gå över", men det händer ju aldrig, det blir aldrig bättre, inget blir enklare, problemen har bara förvärrats, vad ska man då tro på? När man vet att det som man ska tro på inte går att lita på?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte varit inne här på cirkus ett år. För tre år sedan var jag en mycket aktiv bloggare. Då var bloggagratis en färglös, mycket enkel sida som till och med en teknikdyslektiker som jag kunde förstå mig på. Nu loggar jag in och... WAAAAAAH. ...

Nu har jag bloggat även detta år.

Har ni någon gång känt att tystnaden är värre än vad alla trumhinnespräckande ljud i hela världen, kopplade till en riktigt köttig förstärkare, samlade i ett rum med kraftigt eko någonsin kommer att vara? Har ni någon gång känt att mörkret är värre ä...

Det var länge sedan jag skrev här. Två månader sedan. Det känns som en hel livstid. Som två epoker med en djup avgrund mellan sig. Jag har på något sätt glömt bloggandet i den gamla tiden, och nu är det försent att gå tillbaka och hämta det igen.   J...

Jag har varit en dålig bloggare men jag orkar inte bry mig. Egentligen fattar jag inte meningen med att blogga. Man bara skriver en massa skit och hoppas att någon intresserar sig för det.   Det har inte hänt så mycket att skriva om den senaste vecka...