Det är stressande det här med bloggen. Jag vet inte vilka som läser min blogg. Hela jävla skolan kan göra det. Och jag bara vräker ut mig här som en annan känslohora. Det äckligaste är nästan att massor med människor som jag absolut inte vill ska veta vad jag tycker och tänker säkert är stammisar på min blogg och sitter och analyserar varenda jävla liten mening som jag spyr ur mig.

Men ändå är det som om jag förändrats som människa sedan jag börjat blogga. Läs mina inlägg i t.ex juni, augusti och september. Det är som om en liten fjortis har hackat sig in på mitt bloggkonto och skrivit en massa onda, ytliga fjortistankar under bloggens första månader. Den fjortisen var jag för ett halvår sedan (och nu vill jag inte ha några ondsinta, anonyma kommentarer om att jag fortfarande är en fjortis, den analysen gör jag helst själv tack). Det är inte konstigt att jag trasslat till det lite i huvudet på vägen hit.

Att blogga har alltså både givit mig fantastiska livsinsikter och krypande känslor av obehag och offentlig förnedring. Jag vet inte hur länge till jag fortsätter. Kanske borde jag gå över till det gamla hederliga dagboksskrivandet. Då får jag ju skrivterapin minus omvärldens uppmärksamhet. Fast det är där det faller lite. Jag har nog norra Europas största bekräftelsebehov. Jag vill ju att andra ska skriva i min blogg, ge mig uppskattning, kärlek, bekräftelse bekräftelse bekräftelse. Jag behöver mina bloggläsare. Det är som att ha ett förhållande med ungefär 50 personer samtidigt. Bekräftelse upphöjt till 50.

Det slog mig just att jag säkert kommer vara med i någon tragisk dokusåpa om fem år, bara för att tillfredställa mitt bekräftelsebehov. Vilket liv jag har framför mig.

Jag har varit på landet några dagar och lyckats skaffa mig den årliga idiotbrännan. Fast jag vet att jag inte klarar av flera timmar i solen så lyckas jag ändå på något sätt alltid bränna mig så satans mycket att jag ser ut som en tomat. Sexigt.

Har lite ångest. För allting. Livet är för stort för mig.

Det är tråkigt att blogga. Noll inspiration och noll intresse. Bara en massa krav.

Jag saknar Mina. Hon är så söt. Jag drömde om henne i natt. Vi satt och pratade om meningen med allt, och precis som vi nästan kommit på vad som var svaret på frågan så vaknade jag. Frustrerande.

Kanske var det meningen att jag skulle vakna just då, så att jag slapp få veta den bistra sanningen.

Nu har jag bloggat tillräckligt. Tvångstankarna är borta. Vi ses nog imorgon.